Alla har ju olika åsikter om saker och ting, och om man skulle skulle sitta ett gäng och försöka komma överens om en åsikt gällande någonting speciellt, så tror jag aldrig att man skulle komma därifrån. Jag tycker att det är intressant att diskutera, framföra sina åsikter samt lyssna på andras åsikter. Däremot så finner jag det absolut inte relevant att försöka övertyga någon annan om att ens egna åsikt är den rätta, för det finns faktiskt ganska många såna personer i den här världen. Poängen med det här var att jag ska framföra min åsikt angående en sak.

Jag skrev ju nämligen i det förra inläget att jag satt och kollade tillbaka i bloggen idag, vilket drar upp många minnen. Ena sekunden satt jag och skrattade åt gamla upptåg som jag och Mathilda har roat oss med under åren, medans jag andra sekunden försökte strypa tårarna när jag fick upp små kärleks förklaringar och bilder om min hund som numera är borta. Mitt i smeten så hittade jag ju såklart inlägg om min tid med mitt ex Ricard, därav bland annat inlägg under perioden då vi gjorde slut. Det jag skrev då var saker i stil med "Jag saknar det" "Du är luft för mig nu" "du kommer aldrig finnas i mitt liv igen" och "du betyder ingenting längre". Allting självfallet skrivet i stunder av djup besvikelse eller extrem ilska. 

Till saken då, min åsikt. Jag har ju hört en hel del runt omkring mig under alla år om hur man ska förhålla sig till dina ex. En del har en bestämt åsikt om att den personen ska bort helt, allting ska slängas och man ska helst aldrig lämna ett enda spår kvar av denna person. Andra kan tycka att det beror på dagens relation och exakt vad man hade för sorts "kärleks relation" förut. 
Jag tycker att det helt beror på omständigheterna. Man skulle ju kunna sitta och dra upp en miljon exempel, men för att göra det enkelt så tar jag min relation med Ric. Vi var tillsammans av en anledning, min anledning var att jag älskade den där killen otroligt högt vilket är ett krav för mig då jag fortfarande anser att han är min enda pojkvän genom åren, för jag har inte älskat någon annan trots att jag har tyckt om folk. Under året vi bröt var det bara ilska, kaos och saknad. Jag har ju självklart hanterat det olika och har inte riktigt kunnat se relationen ur ett annat perspektiv förrän nu på senare år. Så under den tiden kanske det inte hade varit så smart om jag träffat någon annan att fortfarande vara kvar i kaoset med exet. Nu däremot så skulle jag se det som en skam för världen om jag valde att utesluta en sån viktig person ut mitt liv. Nu menar jag inte att vi ska hänga varje dag, men jag menar att jag vill kunna fråga hur han har det utan att jag har någon avundsjuk pojkvän bredvid mig som undrar varför i h*lvete jag pratar med mitt ex. Det skulle aldrig funka. Jag vill kunna ha på mig det där guldhalsbandet jag fick, utan att behöva känna att min pojkvän blir illa till mods. Jag menar, det var ju en present som betyder otroligt mycket eftersom exet betyder otroligt mycket. Det behöver ju inte betyda att jag vill tillbaka till personen utan att jag uppskattade vår tid tillsammans ELLER att jag helt enkelt bara tycker att det där jäkla halsbandet är fint. Jag skulle skämmas idag om jag valde att kasta det. Relationer förändras, det som har varit en kärleks relation förut kan ju ha förändrats till en otroligt bra vänskapsrelation. Skulle jag ha en pojkvän nu som inte skulle acceptera att jag hyser respekt och kärlek för mitt ex och min gamla relation och det vi hade, så skulle jag nog överväga om det verkligen var ett bra förhållande jag var i nu. Tillit är det absolut viktigaste för mig i ett förhållande och det finns ju en anledning till att det är just ett EX och att den du är med nu kallas för din pojkvän. Räcker inte det som bevis på kärlek, så får det vara.
Och ja, jag kan ha rätt höga krav på hur ett förhållande ska vara. Men jag kan ändå tycka att min åsikt är sund, för mig iallafall. Eftersom att det enda förhållandet jag har haft hyser jag fortfarande en otrolig kärlek till och kommer att respektera och hålla om så länge som möjligt.

• Man kanske inte får så mycket "egen tid" i hemmet om man har behov av det.

• Jag skulle få dåligt samvete om jag lämnade honom ensam hemma en kväll, även fast han kanske säger att han vill.

"Things I like: Är det någonting jag tycker är väldigt coolt (Ja, coolt!), så är det människor som inte har facebook. Yes you heard me. Om jag är i ett sällskap där någon nämner att "ja du får ta mitt telefon nummer för jag har inte facebook" så är jag fast. Folk som fortfarande, trots att internet är så inprintat i allas vardag, tar upp telefonen och ringer när de vill någonting. LOVE IT."

What can possibly go wrong ??

Det är lustigt hur allting kan vända på en dag. Ja, jag är fortfarande i något slags chockartat tillstånd antar jag. Jag har aldrig varit särskilt familjekär och att vara ensam hemma har varit bland det bästa jag vet. Nu dras jag till alla i familjen som en magnet och tanken på ensamheten den kommande veckan är otroligt jobbig.  Helt plötsligt så betyder deras närvaro allt, det hjälper mig att behålla ett hyffsat normalt tillstånd. 

Rakt på sak. 
Jag kan inte hjälpa att bara gå runt och känna att allting bara är. Småsaker är så fantastiska och stora saker är i slutändan ingenting. En intrig där, ett litet tjaffs här, vad är meningen med all drama? Även de personer som predikar emot drama, är omedvetet med och själva bidrar till det. Självklart är inte allting alltid frid och fröjd, man måste få ha sina fejder för att kunna växa som person samt veta vad man trivs med och inte. Man förändras så mycket hela tiden och går igenom faser så man måste få gå igenom.

Jag funderar en hel del på vad kärlek betyder för folk nu för tiden. Överallt så både ser man och hör man människor vars nuvarande kärlek endast ses som ett tidsfördriv. Nu pratar jag kärlek mellan två personer, som i och för sig kan definieras på en hel del olika sätt, men om man försöker se den i den enklaste form för en stund då. 
Majoriteten söker inte längre den där enda personen som får dig att chippa efter luft, som får ditt hjärta att slå en hel del extra slag eller som helt enkelt bara får dig att känna dig bra mycket mer tillfreds med livet än annars.

Jag har inte tatuerat mig än, och det endast för att jag inte vill kladda ner min kropp med saker som jag kommer att ångra. Så nu har jag funderat på olika tatueringar i ca 3 år, och har hittils inte ångrat ställena och motiven jag har att välja mellan. Självklart så har en fastnat lite extra. Det är ingen låttext eller något känt citat (eller?) så jag har inte ägnat en tanke på att hundra andra skulle göra den. Men självklart så har jag sett minst 3 stycken bland bekanta som har precis samma som jag tänkt ? Så antingen har vi jääävligt lika tankebanor allihoppa, eller så är jag bara ett retard som inte fattar att jag citerat nån blödig jekla ballad där ute någonstans trots att jag var säker på motsatsen.

Under hela ens liv kommer man att stöta på svårigheter, hinder och tuffa utmaningar - oavsett hur man beter sig. Det kommer alltid att finnas vissa som står en närmre och andra som inte vill dig lika väl. Vänner kommer och går, relationer blir bättre och ibland sämre. Först nu har jag insett att man faktiskt kommer att gå igenom alla dessa perioder hur mycket man än försöker undvika dem. Oftast märker man det inte förrän efteråt, misstag man gjort eller val man önskar att man borde ha fått göra ovalda. Det är en sak att prata om att man förstår, och att faktsikt förstå. Jag tror att först när man faktiskt insett att man inte kommer undan dessa saker, kan lära sig att ta tag i dem, acceptera dem och kunna finna ett sätt att ta sig vidare. Man tjänar ingenting på att spela något, eller på att dölja saker som man inte vill att folk ska se.

Jag är klar med allt plugg nu. och det ända jag känner nu är..jaha..nu då? hahaha. Vad gör man? Vad ska vi göra i 2 veckor?

Är verkligen helt ur fokus just nu. Jag har en miljon känslor som vill ut. Fick nyss reda på anledningen till att en person bara försvann för typ..ett halvår sen? Det var precis som jag trott från första början. Är halvt i chock eftersom att man nu inser att personen ljugit en rätt upp i ansiktet. Samtidigt så är det sjukt skrattretande, vilken nolla.. tycker samtidigt synd om människan, alla kan ju inte ha hjärna. Sen kom en massa andra saker upp också. Jag borde sova innan jag bränner upp mina ben på datan förresten.

Nog för att jag vet om att det finns ideal som många tjejer strävar efter, samt förebilder som kanske inte är dom bästa MEN jag trodde aldrig att folk brydde sig såhär mycket. 
Har läst runt lite och sjukt många försöker leva upp till något som dom verkligen inte är. Dem menar på att det i princip är synd om oss tjejer för att vi har så mycket press på oss att se bra ut. What ??? Jag råkar iallafall veta att jag har en egen vilja, och jag har väl på mig vad fan jag vill ? Vart någonstans tappade folket sin egen vilja ? man gör väl ändå saker för sig själv, trodde jag.

Min klass prickade in mig perfekt i och med att göra mig till klassens chillare, en eloge till dem!

hahah alltså vad är det för fel på mig ? Har vart hemma idag, försökt plugga. INTE GJORT ETT SKIT. sitter typ med självmordstankar och undrar vad i helvete är meningen med livet ? och i nästa sekund sitter jag och skrattar åt mig själv. jag har inga krafter över huvud taget, skit jobbigt ! jag funderar nu på att ringa ett samtal, hoppa in i duschen, komma ut, äta, ta nya tag och sen bara göra klart allt skolarbete. jag är typ som en levande död just nu. Tror faktiskt att jag bara vill sluta skolan och göra roliga saker helt enkelt.

Mitt temperament är inte det bästa. Jag blir irriterad på människor som inte tänker, som väljer att inte tänka. Man kan inte klandra människor som faktiskt är rentav dumma, däremot kan smarta människor som spelar dumma på grund av lathet göra mig så äckligt förbannad. Det måste vara det mest osmakliga i den här världen. Lata och egoistiska människor som bara har sig själv i åtanke.