.

Jag tror att jag vet vad jag har gjort. Vad jag klarar av. Vad jag inte vill och förhoppningsvis vad jag vill. Men i en värld full av idioter är det svårt att veta. Verkligheten väntar på ett sätt, onormalt för en mänsklig själ. Jag förväntas göra så mycket, tycka så annorlunda, agera efter förväntningar. Att rucka på det som sitter fast bara för att få en känsla av att inte ha kontroll och se vart det leder är mer än jag klarar av, men de är det jag vill. Att en annan värld ska krångla sig in i min skrämmer mig inte, jag snarare ber att någonting ska komma och skölja över mig som den våg jag en gång redan upplevt. Jag vet inte om det är känslan i sig, eller bara en illusion av den jag begär. Jag vet bara att det inte finns ett enda ord som kan beskriva behovet.. och att jag känner att den enda jag kan prata med som skulle förstå är den som faktiskt orsakar det här, och det finns inte i min värld. Den personen kommer aldrig mer kunna ta sig in i min värld.

Visst är det lustigt att när man är ensam i mörkret med en gammal låt, just då börjar man tänka såhär. Samtidigt som tankarna spökar efter nåt så ytligt att jag ska klippa mig imorgon och kommer komma ut därifrån som ett vrak som vanligt. men, när håret börjar se ut som en kråka har lagt bo och väntar på bättre tiden så är det dags att kutta.

så känner jag mig just nu. Mitt knä pajjade igen när jag och mathilda va och sprang i höganäs, jag trodde det va tillfällig men ICKE. Efter en dag i stan idag så gör det så sjukt ont, men jag gör mitt bästa för att inte halta för pappa kommer bara mobba mig då.

Ikväll blir det lök kväll så ............... I'll be back

.......glömde jag nämna att jag fortfarande har sand i öronen efter min och mathildas brottningsmatch på sandstranden för 2 dagar sen? Det knastrar så fort jag rör mig och jag är halvdöv, men jag menar....vad gör de om hundra år?

Hemma från åland nu då, var ju först där med familj men den stannade jag, mathilda, willy o bryshan nån dag till. hööö..
nejmen de va nice, lite typiskt åland sådär, denajs. förutom att det förmodligen inte såg så bra ut när farmor kom över och jag låg på verandan med en skottkärra full med öl bredvid mig. Ja, för henne som inte visste att jag bara solade såg de nog rätt roligt ut ..
men inge mer om de, de får kanske hamna på fb senare isf.

---

ja känner vekrligen att ja tappat poängen me den här grejen. jag vill inte att ni ska veta vad ja gör hela tiden? varför skulle ni.. jag vill skriva för att ja vill få ut alla galna tankar som gnager sönder. givetvis inte alla, men dem lämpliga. ändå så känns det som att dethär är de sista stället jag vill hänga ut mig på. eller, hänga ut mina tankar på ska jag säga.
det känns bara helt grymt när det händer saker och jag får saker att tänka på. men så fort man slappnar av i 2 sekunder så är det där igen. som en ond äcklig demon som bara väntar på att få plats. och det värsta av allt är att den bara är tillfällig och inte säger nåt vettigt alls. jag vet att jag saknar honom nu. jag vet att jag vill ha tillbaka mycket av det vi hade. samtidigt som jag vet att det bara är tillfälligt, för allt vi hade har dött. Det går att fixa,ja, men ingen vill. Iförra inlägget lät helt annorlunda. men när sen hela världen kommer och frågar samma fråga hela tiden om vart han är, varför, så går det inte direkt att bara stänga av. det är som om dom vill att jag ska börja tänka på det, och det är det som börjar göra ont. först nu. först när det är försent sedan länge så koommer de krypanes. schyst. jättebra. det gör de inte heller bättre när man ser andra och börja jämföra. att ingen annan duger. fine, kanske också bara en tillfällighet, men de hör inte hit. själva grejen me de här va att jag börjar tina bort. de jag levde för finns inte längre, och de kan nog ta ett tag att hitta en ersättning till det.

ps. behöver jag nämna att min bror försvinner i typ ett år  om en vecka? . hur f*n ska jag klara dehär...

Efter några dagar i skåneland har man fått småskador, som att härma folk (dialekten såklart). Mitt problem råkar bara vara att jag oftast inte hinner bort från personerna innan jag härmar dem så det slutar alltid med att jag går iväg me en jevla fart me handen för munnen i samma sekund som jag insett att jag bara står en meter från personen jag härmar.

BRA START

Ja, att sitta i en husbil en vecka me päronen och min mupp har ju också satt sina spår. Jag kommer uppskatta min säng mer än någoinsin inatt ;) sen imorgon,eller på måndag bär de väl iväg till åland antar jag....
vet iof inte hur det kommer att sluta, men man har ju sina ideer !

---

Jag vet inte varför egentligen. men jag vill få någon sorts bekräftelse. jag lämnade ett 3 års förhållande bakom mig för inte alls så länge sen, och när folk tar upp de nu, frågar saker som borde få mig att vrida mig i smärtor (som hade fått mig att vrida mig i smärtor innan april) så är jag bara. jag bara är och jag känner ingenting. Den enda känslan som kommer upp till ytan lite då och då är "varför känner jag ingenting?" jag är bra på att stänga av känslor inför folk. det är ungefär det enda jag är bra på. utan att spela, utan att fejka, bara inte förmedla den känskan jag borde. men i det här läget, är de nåt fel på mig? underlättade det att han faktiskt var...ursäkta mig...men en skitstövel? är det hans beteende som automatiskt fått mig att stänga igen och aldrig mer öppna? eller är det bara jag som tränat upp ett så enormt ¨känslo kontrollerande att jag bara bestämt mig för att glömma och aldrig mer se tillbaka?

och med handen på mitt hjärta. jag hoppas att han (som han sagt) inte läser min blogg just nu.

jag tänkte på det. varför ska jag låta bli att skriva om det bara för att han kanske skulle se? isånafall vore det ännu en lögn.
Alla blir som förstelnade när dom frågar om honom och jag svara helt ärligt som om nån frågat vad jag ska äta till middag. Helt plötsligt fick man en måsskit i pannan liksom. Är det så konstigt att jag inte reagerar?

Det skulle ju underlätta om någon bara talade om för mig att det inte är nått fel på mig för att jag inte känner någonting.

Ett "svagt" beroende av twilight böckerna har uppstått. när jag nu snart är klar med sista boken och läser en sida för att sedan vänta i några timmar för att inte bli klar. det är som om man lever genom böckerna, vem vill inte känna så som de beskrivs i boken?. hm. kommer väl bli som farsan sa till killen på donken "Ja jag måste ju ta hand om Tessa och Mathilda här, det är inte lätt för dom att vara Bros äldsta singlar"

Jag tackar och bugar för den, over n out !

Ibland får man inblickar i andras liv. andra som har problem som inte går att lösa. någonting som får dem att må dåligt varje dag fysiskt eller psykiskt. någonting som dem vet att som inte kan fly ifrån så de försöker hitta utvägar som inte alltid gynnar dem själva.
Jag blir helt sjukt arg på mig själv för att jag ens yttrar mig minsta lilla om små skit saker som i ett större perspektiv inte betyder ett skit.
Hur kan jag stå och klaga på att jag inte får mat precis på pricken när jag är hungrig och "hatar mina föräldrar" just för stunden när andra kämpar igenom hela dagen för att försöka få en liten stund av att må bra ? .
Jag mår dåligt. jag mår seriöst illa av att tänka på det.
och jag är inte bortskämd. jag är verkligen inte bortskämd, ändå så skäms jag över alla småsaker jag klagar över när jag egnetligen borde vara så extremt glad att jag inte har någonting så stort att ta skada av.
Jag borde kunna hoppa runt varje dag och aldrig sluta le.
Man uppskattar aldrig det man har.
Man vill alltid har mer, bättre, nånting annorlunda.

..om jag kunde hjälpa någon ända in i själen såsom du gör så skulle det kännas som om man faktiskt föddes för att göra någonting bra. samtidigt som det skulle ta död på mig. känns som om någon försöker ta hål på mitt hjärta med en jävla påle när jag bara tänker på det. och jag är inte ens i närheten av det. jag vill inte ens veta hur ni känner. jag vill inte ens veta vad ni går igenom....

hahahahahhaa jag dör.
jag vaknade nyss, och ligger här i sängen o chillar. och min morsa har ju 2 "jobb" , eller en är mer en hobby, de är att hon är nagelteknolog så på fritiden tar hon hit kunder och gör naglar på dom här, så va de en "tant" för längesen som kom och pratade i telefonen hela tiden. fine de kan man väl göra, men grejen va att hon bråkade me sin man eller va de nu va, morsan trodde de va hennes "älskare" sa hon efter när vi satt och garva åt henne för hon hade sagt att de inte va hennes man, fast hon pratade som om de va de.

..well. tror ni inte hon kom nyss eller ? först satt hon på parkeringen och pratade i telefon i en kvart, sen hon hon in. så ringer hon upp dendär snubben innan hon ens sagt hej och börjar tjaffsa igen. Det är så jävla roligt, hon låter som en 2 åring.

"men slyytaaa..du måste ju förstå att dyy sååårar meeej....men..*snyft*..*snyft*...slyyta..du kan ju inte legga på luuren sådära när jag är såhära ledseen..jag blir ju ännu mer ledseen..*snyft*..."

och de roliga är att jag kan ju ligga här och garva bäst jag vill, hon hör ju inte, men morsan däremot som sitter där mittemot henne, hon sitter väl och garvar sönder inombords men hon kan ju inte haha. stackarn ;D

Förresten. jag är sån som lätt blir "kär" i skådespelare, alltså som deras roll i filmen. iof går de ju över dan efter men u get it. så fundera ja en del på dedär me twilight. jag älskar edward i filmen, han är sådär mystisk nice. mën ja vart irriterad så fort "jacob black" kom in i bilden för jag gillar inte snubbar me långt hår. (de ska va som edwards)
iaf. sen såg ja nån intervju me jacob (taylor lautner) och edward (robert pattinson) och jag tycker bara robert ser bögig och jobbig ut. eller ja gillar hans humor men annars är han bara skum. men taylor däremot, han är typ as snygg i verkligheten, fast inte i filmen (inte förrrän i new moon iof) och har skönaste humorn. så för en gång skull va skådespelaren nive i verkligheten och INTE i filmen.

så. jag har helt enkelt fått en thing för taylor. drooooool