.

Efter några dagar i skåneland har man fått småskador, som att härma folk (dialekten såklart). Mitt problem råkar bara vara att jag oftast inte hinner bort från personerna innan jag härmar dem så det slutar alltid med att jag går iväg me en jevla fart me handen för munnen i samma sekund som jag insett att jag bara står en meter från personen jag härmar.

BRA START

Ja, att sitta i en husbil en vecka me päronen och min mupp har ju också satt sina spår. Jag kommer uppskatta min säng mer än någoinsin inatt ;) sen imorgon,eller på måndag bär de väl iväg till åland antar jag....
vet iof inte hur det kommer att sluta, men man har ju sina ideer !

---

Jag vet inte varför egentligen. men jag vill få någon sorts bekräftelse. jag lämnade ett 3 års förhållande bakom mig för inte alls så länge sen, och när folk tar upp de nu, frågar saker som borde få mig att vrida mig i smärtor (som hade fått mig att vrida mig i smärtor innan april) så är jag bara. jag bara är och jag känner ingenting. Den enda känslan som kommer upp till ytan lite då och då är "varför känner jag ingenting?" jag är bra på att stänga av känslor inför folk. det är ungefär det enda jag är bra på. utan att spela, utan att fejka, bara inte förmedla den känskan jag borde. men i det här läget, är de nåt fel på mig? underlättade det att han faktiskt var...ursäkta mig...men en skitstövel? är det hans beteende som automatiskt fått mig att stänga igen och aldrig mer öppna? eller är det bara jag som tränat upp ett så enormt ¨känslo kontrollerande att jag bara bestämt mig för att glömma och aldrig mer se tillbaka?

och med handen på mitt hjärta. jag hoppas att han (som han sagt) inte läser min blogg just nu.

jag tänkte på det. varför ska jag låta bli att skriva om det bara för att han kanske skulle se? isånafall vore det ännu en lögn.
Alla blir som förstelnade när dom frågar om honom och jag svara helt ärligt som om nån frågat vad jag ska äta till middag. Helt plötsligt fick man en måsskit i pannan liksom. Är det så konstigt att jag inte reagerar?

Det skulle ju underlätta om någon bara talade om för mig att det inte är nått fel på mig för att jag inte känner någonting.

Ett "svagt" beroende av twilight böckerna har uppstått. när jag nu snart är klar med sista boken och läser en sida för att sedan vänta i några timmar för att inte bli klar. det är som om man lever genom böckerna, vem vill inte känna så som de beskrivs i boken?. hm. kommer väl bli som farsan sa till killen på donken "Ja jag måste ju ta hand om Tessa och Mathilda här, det är inte lätt för dom att vara Bros äldsta singlar"

Jag tackar och bugar för den, over n out !