.

Jag tror att jag vet vad jag har gjort. Vad jag klarar av. Vad jag inte vill och förhoppningsvis vad jag vill. Men i en värld full av idioter är det svårt att veta. Verkligheten väntar på ett sätt, onormalt för en mänsklig själ. Jag förväntas göra så mycket, tycka så annorlunda, agera efter förväntningar. Att rucka på det som sitter fast bara för att få en känsla av att inte ha kontroll och se vart det leder är mer än jag klarar av, men de är det jag vill. Att en annan värld ska krångla sig in i min skrämmer mig inte, jag snarare ber att någonting ska komma och skölja över mig som den våg jag en gång redan upplevt. Jag vet inte om det är känslan i sig, eller bara en illusion av den jag begär. Jag vet bara att det inte finns ett enda ord som kan beskriva behovet.. och att jag känner att den enda jag kan prata med som skulle förstå är den som faktiskt orsakar det här, och det finns inte i min värld. Den personen kommer aldrig mer kunna ta sig in i min värld.

Visst är det lustigt att när man är ensam i mörkret med en gammal låt, just då börjar man tänka såhär. Samtidigt som tankarna spökar efter nåt så ytligt att jag ska klippa mig imorgon och kommer komma ut därifrån som ett vrak som vanligt. men, när håret börjar se ut som en kråka har lagt bo och väntar på bättre tiden så är det dags att kutta.