.

Jag kollade på en film för ett tag sedan. Den handlar om en pojke som blev mobbad och bodde ensam med sin mamma. Han skötte sig, hjälpte till, tog hand om sin mamma, skyddade henne i ALLA lägen. Ändå så behandlade hon honom som skit, talade om att hon aldrig velat ha honom och att hon ville ge bort honom till en annan familj.

När han fyllde år så kom grannen med en present. Mamman hade ingen present själv så hon tvingade honom att gå och lämna tillbaka den. Sedan gick hon och snodde en jacka i tvättstugan och slog in, gav den till honom och låtsades att hon köpt den. Det visade sig att det var jackan till en utav killarna i skolan som mobbade honom och han fick då reda på att mamman snott den. Fortfarande står han på hennes sida och jag blir skit förbannad. Jag sitter i princip och skriker "vad i helvete dra där ifrån, visa inte henne den respekt som hon totalt skiter i att visa dig!!!" Varpå min pappa säger "men det går inte till så,man ställer upp för sin mamma oavsett."

Jag köper inte det där. Det kanske är något fel på mig, jag kanske tappat den där känslomässiga delen man tydligen SKA känna för sina föräldrar oavsett, men jag känner att dom har väl lika stort ansvar att vinna din respekt såsom du har att vinna deras. Om någon behandlar mig dåligt så skiter väl jag fullständigt i om det är min mamma eller inte. Nej. Jag kanske är den enda, men så känner jag. Man måste vinna människors respekt och kärlek, man kan inte bara kräva sånt.