I never said thank you for that
Efter en kväll för mig själv och ett upphämtande av en förälder som ville allting förutom hem, vaknade jag av denna ljuva stämma från min alldeles för högljudda farbror. Om han har fel på hörseln eller bara tror att alla står längre bort än han tror har jag ännu inte listat ut. Jag fortsatte hur som helst denna soliga morgon med att stå och stirra på frukostbänken i 5 minuter, vad ska jag välja ? varför ska det vara så in i helvete svårt? mina standard saker fanns inte och jag var nu tvungen att omvärdera alltihop. Planera på nytt, komma på nya ideér, hitta nya lösningar. Det löste sig. Det gör det alltid. Efter att mina föräldrar avlägsnat sig, såsom de gör varje helg, började mitt frenetiska plocka-upp-efter-mig beteende. Det händer något när de försvinner, ibland. Min hjärna slår volter, mina fingrar plockar, städar, jag svettas, sätter upp en tidsgräns, dammar, nyser, tvättar, helst allting på samma gång, slänger allt i min väg, gör plats för det där nya som ändå aldrig kommer. Oj, fan. Klockan är 2. Jag ska hinna träna innan klockan 6 då bio står på schemat. Det blir stressigt iväg, stressig träning men fan så värd, stressig dusch, två bananer på vägen som blev halvt mosade för att elin inte kunde öppna dem, kärlek, hon kunde inte skala två bananer, kärlek, men stackars bananer. Filmen var så där klychig. Alla killar vill vara honom och ha henne. Alla tjejer vill vara henne och ha honom. Sådär äckligt perfekt att man antingen vill spy, vara olyckligt kär i denna fantastiska skådespelare i alla evighet eller bara ligga och gråta i hopp om att han bara ska dyka upp. Min bil dog på batterier i kista, det löste sig tack vare rikard. Jag börjar starkt fundera på om det kanske finns en anledning till att killar tjänar mer pengar. Behöver jag händig hjälp, går jag mer än gärna förbi kvinnan som bara utstrålar JAG HJÄLPER DIG för att sedan vända mig till mannen. Han ska ju kunna sådant. Det är det han är där för. Det var därför han fick följa med på bion, man kan ju aldrig veta när bilen dör.
Sedan var de bara att trycka i sig maten som jag glömt äta på hela dagen och sätta sig ner och ge ner hela själen i en uppsats som ska vara klar klockan 12 idag. Jag hade inte börjat, det tog en timme, jag är klar. Jag skriver så fingrarna blöder, jag struntar i rätt och fel och låter kroppen sköta resten. Det är som att hjärnan försvinner bort någonstans. Jag gör som jag alltid gör, litar på mitt omdöme. Visste ni att jag är hyfsat bra på engelska? Visste ni också om att jag inte har någon aning om reglerna som berättar hur alla dessa meningsuppbyggnader ska vara? jag går rent av på känsla. Jag lyssnar aldrig på lektionerna för de säger mig ingenting. Jag går igenom livet på känsla. Det känns rätt okej.
-
Kommentarer
Trackback
