.

Vakna. Mat. Lång promenad. Träning. Mat. Försäkring. Dator. Australien. Kaffe. Nu 17.43. Sen när blev dagarna såhär korta?

Feeel the darkness!

Vaknade upp idag och kände liksom att ingenting riktigt stämde. Mammas röst skar som skånska tantens röst i bigbrother (det är illa) och solen var plötsligt allt annat än välkomnande, enligt mina ögon. Sitter och är allmänt apatisk för tillfället och tycker gott och väl att datumet kan hoppa till den 4:e mars. Australien. Två månader. Jag avlider vad skönt.
Tills dess, iallafall denna dag, så spenderar jag mina timmar med the och en misse.

I vanliga fall brukar jag inte ens orka en hel semla, igår åt jag (Ja igår, inte tisdags) en och en halv STOR semla. Blev jag mätt? Nej. Hade kunnat smälla i mig en hel till, och då kan jag ju informera er om att jag faktsikt inte ens tycker att det är så gott.

Sen nu så har jag först ätit pyttipanna sen 10 pannkakor. Mätt? Nej. 
Det är irriterande.

Just saying

(google)

(google)

Ja, man kanske ser vad jag är inne i för färgskala just nu. Usch vad snyggt...

...Ensam framför tvn en lördag, tragiskt.

Fast nä.

Jag har rätt kul.

Min kära vännus fillurus Elin visade mig den här tjejen på youtube.

jag säger bara,

SÅ min humor rätt igenom. och så jäkla skönt att få bekräftat att det finns lite vettiga människor där ute, riktigt klockren tjej!

Det blev lite käk i form av olika pajer, samt alkohol och lekar. Vi kan ju konstatera (vilket jag redan visste man aja) att jag suger på scharader. Jag kan få infall ibland att jag tror att alla vet samma sak som jag, och tänker på samma sak som jag tänker på. Så då kan ni ju tänka er att scharader blir lite svårt eftersom jag bara tycker att de andra ska veta! haha. Jaja det gick ju helt okej ändå ;) 
Sen var det en annan lek också när man skulle käka gurka från den andra personens..skrev? haha, jag verkade vara den enda som tog leken på allvar för jag började noggrant tugga i mig den där gurkjäveln. Mitt uppe i allvaret när jag bara hade typ en tugga kvar så säger jempa "men tessa, du är ju klar..." jaha ? tänkte jag. Kollade runt mig och ser att Jenny körde den sofistikerade varianten, hon trodde nog att hon var på fin middag, det enda som fattades var typ besticken och en servett. Resten av folket hade spottat ut hälften av gurkan på golvet. What can i say? jag tyckte iallafall att jag var bäst.

Det var roligt iallafall och jag hoppas att tösen var nöjd med sin födelsedag :)

Jag kan inte lyssna på sån här musik riktigt än, men det hindrar ju inte er från att lyssna right ? :)

men idag är det alla hjärtans dag och jag skjutsade mamma och pappa till arlanda kl: 6 imorse. Jag är glad för deras skull men tycker så fruktansvärt synd om mig själv som kommer vara utan dem i en vecka.

Jag.kan.inte sluta tänka egoistiskt. Känner mig sjukt ensam, svag och allmänt trasig. Jag tänker att jag ska sysselsätta mig men hamnar ändå i något slags paralyserat tillstånd.

Nej jag måste försöka ta mig samman nu. Jag gör iallafall halvhjärtade försök att närma mig katten, men det är ju inte samma sak på långa vägar. Ska tvinga honom att bli gosig helt enkelt. Problemet är att jag är rädd för honom..

Det jag egentligen ville säga var bara att jag hoppas att alla får en bra alla hjärtans dag och ni tar vara på dem som betyder ♥

Tanken på att gå ut och gå är bara helt absurd, ska jag gå själv, eller vadå? 
Att sitta ute och njuta av solen känns meningslös, varför ska jag göra det om inte han finns där och gör det med mig? Det är ju halva grejen att se honom njuta av det.

När jag spelar wordfued forsar tårarna för att jag fick in ett ord som påminner om honom.
När jag var på MQ med pappa så kom dom igen, för att det var lite hår på byxorna han höll i.

Det känns tomt. Det är bättre för honom, men det känns så fruktansvärt tomt. Att känna sin hund - som man har spenderat nästan all sin tid med i 14 år - bli livlös i sitt knä är ingen rolig känsla. Det var det jobbigaste jag någonsin gjort, men det var det jag ville. Jag ville veta att han var i goda händer när han försvann.

---

Sov ungefär lika bra som en adhd apa pga nojjan att inte hinna med tåget, som jag fick för mig gick kl halv 10, halv 11 och halv 12. För att sedan inse att de visst inte gick förrän halv 1. Med andra ord, ha alltid väckarklockan på för att slippa eventuella missförstånd.

Tåget fick iallafall inte när det skulle, såklart. Som du var så vart det bara en timmes extra väntetid innan vi lyckades haffa en 4 plats, mittemot två polacker (tror jag) som låtsades sova men som helt klart satt och stirrade som om dom suttit i isoleringscell hela livet och aldrig känt något annat än sin egna andedräkt.

Emilies lägenhet var stoor, hur grymt som helst att ha lägenhet där i sommar med gångavstånd till allting typ. Vi gick till något uteställe där det visade sig att armbågar var brudarnas vapen för en lyckad dans-uppvisning. Testade att bara slappna av och stå rätt upp och ner en gång, vilket slutade med att jag flög runt som en alldeles för påverkad ping pong boll.

Annars hade jag sjukt kul iallafall, mycket skratt och roliga killar !

Svin kallt när vi gick hem, så det slutade med att jag ockuperade sängen i mjukisbyxor, strumpor, långtröja, två täcken och en filt. Tur att jag gillar goos så jag sov som en kung ändå ;)

Så summa kardemumma; Ta på dig hockeyutrustning om du ska dansa i örebro, ha gärna också någonting på fötterna med fet sula för att undvika eventuella skador efter allt glas på dansgolven. Försök att undvika att spärra kortet på pizzeriorna, annars blir dom minsann arga. Förutom det, Enjoy!

Fallskärmshoppning är borta från listan (även fast jag skulle kunna göra det hungra gånger till), så nu har jag lite färre saker att checka av från listan.

4000 m i fria luften, då känner man att man lever.

Jag vet inte, på senare tid har jag bara kännt att jag är allmänt tillfreds med allting. Även fast jag fortfarande är en tänkare av allra grövsta grad, så har jag ändå lärt mig när jag bara ska sluta. När jag bara ska finnas i nuet och göra det som känns rätt. För mitt liv har ju i största del alltid grundats på min känsla.

Allting behöver inte vara så fruktansvärt komplicerat, inte heller så jäkla perfekt. Det räcker, det räcker så jävla gott och väl att bara vara sig själv och inte ha en fasad. Det är så fruktansvärt uppskattat i slutändan.

Hur jag kom fram till det här ?

♦ Lyckan över pannkakor i kylen varje torsdag.

♦ Känslan att kunna uppskatta personer så sjukt utan komplikationer.

♦ En sjukt skön kväll med två härliga själar i helgen !

Citat från helgen:
"De senaste åren har jag liksom inte förändrats så mycket här uppe (pekar på huvudet). Tillslut så tar det bara stopp, sen blev det liksom inte så mycket mer"

"Nej men jag antar att man kommer till en punkt i livet då man har sina värderingar osv klara för sig själv, och ja, så var det väl inge mer med det liksom"